Idag är det min dag, min födelsedag. Förr tjatade jag i flera veckor att jag fyllde år så att mamma och pappa absolut inte skulle glömma bort mig (som dem aldrig heller har gjort på alla 21 åren) Dagen före den stora dagen var man så pirrig att man inte kunde sova på natten utan man vaknade ofta och väntade på att höra familjens juvliga sångstämma till " ja må hon leva" Idag känner jag inte sådär längre. Men jag tycker ändå om det och njuter av min dag. För det kommer alltid vara min dag, då folk kommer för att träffa mig och ringa mig för att det är jag som fyller år. Sen är det inge fel med presenterna heller, dem har jag inte växt ifrån än. Det enda som är borta är pirret i magen, tjatet som tidigare har skett i månader. Men visst njuter jag av min dag, den 7 juli kommer alltid tillhöra mig.