Har samlat ihop mig själv efter den jobbiga tisdagen. Jag försöker visa mig stark för alla i min omgivning att jag är ok och att jag klarar mig. Men min insida är trasig. Jag försöker sysselsätta mig och göra saker hela tiden för att orka med. Nätterna är dem värsta, det är då alla tankar och tårar kommer, det är då jag inte längre kan vara stark. Men det är då ingen ser mig jag kan släppa ut mina känslor och mina tårar som har samlats på under dagen. Minnerna efter henne finns överallt, vart man än er, eftersom hon ändå var min granne, dörr i dörr med varandra. Det kommer ta lång tid innan man har vant sig att inte ha henne så nära, inte bara traska in när man vill eller när man behöver låna något. Mycket kommer att ändras, mycket att bearbeta. Mormor är den första riktigt nära jag förklorar och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det än. Det kommer bli jobbigt igen vid födelsedagar och speciellt vid juletid att hon inte är med oss längre. Det kommer alltid att finnas ett tomrum efter mormor som inte kommer att kunnas fyllas.