Den dagen då jag flyttade hemmifrån och mamma och pappa skulle åka hem, var jag jätteledsen. Jag skulle då börja mitt "egna" liv och bo ensam. Allt var blandade känslor då men efter ett tag kommer man in i det hela att klara sig ensam. Nu under semestern var jag på landet i nästan två veckor och när jag åkte därifrån och lämnade mamma och pappa var jag lika ledsen igen tills jag åter igen kom in i allt igen. Samma blev de nu, jag har varit hemma hos dem sen i söndags, en veckas tid och direkt när jag började packa ihop mina grejer kommer tårarna som vanligt. Men jag vet att snart är det bra igen då jag kommer tillbaka till livet i min egna lägenhet.
Jag trivs i lägenheten när jag väl är här, men jag har nog inte rikgit släppt bandet mellan mig och föräldrarna, Jag saknar mitt gamla rum och så som det var förut, att alltid ha någon hemma och alltid ha någon att sitta tillsammans med i soffan och titta på tv på kvällarna, eller snacka om vad som har hänt under dagen, dem gamla vanorna man hade. Det måste väl få gå en tid tills man får in nya vanor och nya rutiner.
Men just nu vill jag leva kvar i dem gamla.